Hemma igen...

Innan jag och exet gick ifrån varandra så brukade vi åka till Norge och besöka ingift släkt till honom, det är något som han har fortsatt med efter att vi separerat men i år frågade han om jag var intresserad av att följa med... Inte så vanligt kanske att följa exet på semester och jag kan väl erkänna att jag var tveksam från början på om det var en så bra idé MEN vi är vänner, har inga problem att umgås, bråkar mer sällan nu än då vi levde tillsammans OCH vi ger våra barn en semester med både mamma och pappa igen... Jag har iaf haft sjukt trevligt och är så jääävla glad att jag följde med och är sååå tacksam att han frågade mig!! "Bestefar" som vi då brukar bo hos i Gullesfjord, är 89år fyllda och det är väl en 3 år sedan jag träffade honom sist men att han skulle bli så glad att se MIG igen är inget som jag hade förväntat mig!! Han var rörd till tårarna och har visat mig hundra olika projekt mm. mm. på gården under en veckas tid samt att vi har pratat oavbrutet i timmar :) Att man sätter sina spår hos människor man mött, är något som uppenbarat sig för mig denna vecka... Verkligen en kick för sitt eget välbefinnande/självförtroende att möta människor som tycker om en så mycket men som man träffar/träffat så lite. (Dessa människor borde man träffa och pratat med då man känner sig ensam och har en dålig dag) Jag har såå mycket att skriva om denna vecka men Ludolfs (bestefar) bemötande och beteende mot mig denna vecka är det som berört mig mest så detta inlägg är tillägnat honom...